The girl next door who's got a little more,

Stockholm Allhuset 27 Februari 2007,

Jag fick chansen att träffa en stor sångerska, och jag är än idag fortfarande sjukt glad över att jag har sett henne, pratat med henne och berättat för henne att jag tycker om henne.

Jag börjar dagen med att gå till skolan. Där träffar jag Jake på morgonen, har sedan alla lektioner och drar hemåt snabbt för att fixa till mig. När man var i den perioden så var man som en svamp och drog till sig stilar från alla möjliga J-world håll..
Jag hade på mig svarta tighta byxor, svarta platåskor, vitskjorta och en svart kappa samt ruffsigt hår.
Om ni inte direkt får fram en bild i huvudet så är det bara att tänka er en längre och kurvigare version av Kyo. ( Dir en grey )

Jake och jag åkte sedan till Stockholm, min pappa körde och körde helt fel. Vi fick panik och jag ville bryta ihop för jag trodde att jag skulle missa hela konserten.
Men läs och häpna, kom vi fram och kom in så fort att vi knappt hann se något innan det var dags för att gå in i lokalen och träffa en bunt av fans!
Jag såg ingen dirket som jag kände igen men jag brydde mig inte för jag var där med en vän och vi väntade båda två på at få se Kana ( nu mera -MOON- ).
Fansen börjar applådera, platåskorna stampa och tillsammans kör vi raketen i ett försök med att locka ut henne.
En stagekille kommer och släpper ut ballonger som vi får leka med, en del ballonger går sönder på en gång och han ropar "Ha inte sönder dom, lek med dom!".
Det funkade i nåra sekunder, för sedan var det dags för raketen igen. ridån går upp och ut kommer Kana.
- Hello.. I am.. Kana.
Där bröt det ut, alla skrek och applåderade sedan körde hon igång.
Konserten var topp! Hon bjöd på en ordentlig show, bland annat genom att lära oss dansen till Papichan, säga några få svenska ord ha en sån bra konakt med oss i publiken.

"När hon säger ”tack” på svenska efter sina låtar står ett par tjejer längst bak i publiken och skuttar upp och ner för att Kana är så söt."
About me and Cakey-Cake.
Reportage New Nippon

När hon var klar, gick av scenen sprang 80% av publiken ut för att hamna först i kön för att få autograf.
Jag och Jake, som använde våra huvuden, sprang längst fram till scenen för att vänta ut henne.
( Det är en självklarhet att artisten/bandet alltid kommer ut och spelar en låt till. )
Så sant som skrivet, ut kommer Kana och börjar sjunga Papichan.
80% av publiken trängs för att komma in och se henne igen.
Jag och Jake är lyckliga över våra platser sträcker fram våra händer som helt plötsligt skakas av Kana.
Jag dog lite grann av lycka.
Sedan var låten klar och vi visste att nu var det dags för signering.

Ute i kön hamnade vi väldigt långt bak, men när man är så uppspelt gör det inget.
Där fck jag träfa på en vän vid namn Cissi och det gjorde det hela ännu bättre.
Efter en lång väntan var det vår tur. Jag laddade upp med att köpa Idol-kort och pins samt en tshirt.
Sedan gick jag fram till bordet där hon satt;
- Hello, thanks for coming. *skakar hand*
- Thank you, you were really great tonight!
- Oh, thank you!
Hon log och jag rabblade saker på japanska, hon skakade min hand igen och sedan var kvällen slut.

Än idag är jag glad över att jag fick chansen att träffa henne.
På den musikvägen jag drömmer om att ta står hon på vägkanten och är en förebild.

Tack -MOON- för den fantastiska kvällen,