Tiden stod stilla mellan våra ögon,

Lördagkväll runt 18:26,

Staden där jag bor är lika tom dock pulserande som vanligt. Jag förstår inte hur människor trivs.
På väg till tågstationen över torget går jag för mig själv, mina tankar var fyllda av bekymmer, jag ser dig inte.
Jag går rakt in i dig, och med en sån hastighet att jag nästan snubblar framstupa, men du fångar mig.
Mitt huvud vänder sig automatiskt uppåt för att se vem det är som hindrar mig från att falla rakt ner mot den hårda snö täckta marken.
Det är du, dig som jag har väntat på så länge.
Du ler med ditt breda leende, dina ögon glittrar och du säger att jag borde se mig för och vara mer försiktig.
Jag har aldrig rodnat så mycket som nu, du hjälper mig upp medans jag ber om ursäkt tusen gånger om.
Tillsist stoppar du mig med att sätta fingret för mina läppar, tittar på mig med beundran och du ler fortfarande med ditt charmernade leende som övergår till stunden innan den första kyssen...
Tiden stod stilla mellan våra ögon.

Jag blinkade till och såg ner på mobilen som ringde, 08:47 Söndag 11 Januari.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0